" We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars."
- Oscar Wilde

Letting go. Bara släppa alla tvivel, alla föreställningar om hur något kommer bli, hur det kan bli- är en sån befrielse.

Som om någon helt plötsligt gått fram till en när man knappt kan stå längre och lyft en stenbumling man burit med sig på axeln så länge att man glömt hur det var innan. Innan man var tung, and full of doubts.

Och så står man där, på ena knät, och tittar upp för första gången, o solen skiner på himlen, skingrar molnen och smeker ens kind. Som på något magiskt vänster för att säga; res dig. Res dig och se upp till solen och stjärnorna och se den- din dröm. Den finns där, allt du behöver göra är att sträcka ut handen och ta tillbaka den. Och aldrig låta någon få dig att glömma varför den är din.

Vi lever alla i en hård, realistisk och pessimistisk värld, men några av oss ser inte till den världen- några av oss ser till himlen.

Vi ser de olika nyanserna av en soluppgång, ser hur vacker världen är mitt i allt det hårda, mitt i hatet och svårigheterna och när vi blickar upp mot stjärnorna så ser vi alla våra drömmar, alla tänk om- alla möjligheter.

Ibland låter vi folk intala oss att det inte går, att det aldrig kommer hända. Vi glömmer bort, eller blickar bort och sen, sen- med tiden, dör drömmen.

Likt Tingerling och feérna, varje gång du överger en dröm, slutar tänka 'tänk om' så dör den.

Men jag, jag tror på min dröm. Om tjugoåtta dar så sitter jag på ett flygplan på väg mot min dröm.

I do belive in fairies.

Och drömmar, och kärlek och det vackra i världen de flesta missar.

Ses i morgondagen!

/Tea

"Just be honest and true to yourself. If your friends around you love you, they'll wish you the best and want only what's going to make you happy."
- Meagan Good.

De säger att starkast av allt är kärleken. Personligen känner jag att det som krävs mest styrka är inte att älska någon, utan att vara ärlig. För finns det någon svårare än att vara ärlig, än att blotta sig själv och riskera att bli förnedrad eller avvisad?

Jag har inte varit helt ärlig med vissa personer, vars åsikt har kommit att betyda jävligt mycket för mig, om vad jag ska göra i Thailand de fyra veckor som jag kommer vara där.

Ända sen jag bestämde mig för att åka så har jag velat fram och tillbaka om hur jag ska säga det-eller om jag ens ska säga något.

Bara tanken på att sätta mig ned, blotta mig och riskera att bli förödmjukad igen: att få min lilla dröm strimlad igen, ger mig halsbränna och en stor, tjock klump i magen.

Och så har det känts sedan februari då jag började fundera på att åka. Berättade ju för familjen och min bästa vän i slutet av april, give or take, och betalde för kalaset den 20 maj.

Sjukt när man tänker på det egentligen, hur mycket en enda sak kan förstöra för en. Hur någons åsikt kan få en att börja tveka över något man känt innan att fan: det här vill jag göra, skulle vara jävligt coolt.

Men sen så hände något magiskt. Något jag absolut inte hade trott, eller ens vågat hoppats på.

Men vi tar det från början.

Förra söndagen kom Richard hem, Richard som blivit som en storebror för en (vilket är skumt efter som man har haft sex) och vars åsikt har kommit att betyda en jäkla massa för en. Antar att jag ser upp till honom, som små systrar gör, inte för att jag tror att han är perfekt och utan fel, utan för att jag vet att han har fel, har gjort misstag men inte låter dem förstöra för honom. I alla fall, han kommer hem och säger;
Hänger du med till Tyskland?

Lite så där lagom random. Och jag svarar ja. För att hey! Kul! Dessutom drar han ju iväg för att jobba så man kommer inte få se honom på hela sommaren, sen åker jag till Thailand och vi har knappt umgåtts något de senaste två månaderna.

När? Frågar jag med ett leende, och tänker att det kommer vara om någon vecka eller så.

Men nu är det ju Richard vi pratar om, och den killen är inte planera typen utan är impulsivitet i dess renaste form, och på typiskt Richard sätt utbrister han- utan att ens blinka; Imorrn!

Needless to say, fick börja packa. Väl i Tyskland, och på båten, hade jag kul. Riktigt kul, var trevligt att umgås med honom som innan. Att bara prata om allt och ingen och skämta runt. Har saknat det.
Inte saknat att bli nypt hela tiden, men man för ta det goda med det onda i den här världen.

Så på kvällen sa han att han var orolig för hur jag ska klara mig i Thailand alldeles själv. Mamma, har du satt galler i huvudet på honom eller har jag fått en mamma no. 2?

Så vi börjar prata om vad jag egentligen ska göra där och efter en stund säger jag att jag ska lära mig blanda drinkar. Han utbrister; bartenderskola? Och jag nickar. Det där förbannade lilla tvivlet vaket och skrattandes för att nu ska jag minsann få se på drömkrossande.

Men han säger inget dumt. Säger inte att det är en dålig idé och att jag inte skulle passa utan tvärtom.

Att jag är ju bra på si, och kan lära mig det här och att han tycker det är en bra idé. Att jag ska tänka mer i banorna av att göra det för att ha kul, för det märks på en.

Och jag står där som en jävla idiot med världens jävla leende på läpparna som lyser upp hela ansiktet för att lilla Richard, lilla bartendern med 17 års erfarenhet- adopterade storebrorsan knackar skiten ur tvivlet och kastar det överbord.

Lustigt egentligen, hur folk kan komma att betyda så mycket för en att de kan make or breaka ens dröm.

När jag berättade för honom om senaste reaktionen, om den som fått mig tvivla var svaret från honom att typ fuck it.

Och det är banne mig ett av de bästa storebrors råden jag fått.

Fuck The Haters.

Nu ska jag sätta på en film, läsa lite Thailands bloggar och skina starkare än solen. 34 dagar kvar till paradiset!

Ses i morgondagen!

/Tea

"All our dreams can come true, if we have the courage to pursue them."
- Javier Gomez.

Jag visste inte riktigt vilket citat jag skulle använda till det här inlägget, eller ens vad jag skulle skriva om, och det finns så jävla många citat om drömmar, om att följa dem och vad de är att det är lite smått sjukt.

Sen frågade någon mig om jag skulle ut och resa när jag skrev på Facebook om att det började bli dags att masa mitt jävla arsle och fixa det där fördömda passet och när jag svarade vart och när så sa hon: så du åker nästa månad?

Jag höll på skratta ihjäl mig, vadå nästa månad? Jag åker i slutet av juli. Då slog det mig lite så där härligt. Ungefär som en bitchslap från någon bitch man inte känner på stan att shit! Det är juni.

Nästa månad. Nästa friggin månad så åker jag. Sätter mig på ett flyg- jag! Som är livrädd för att flyga ska sitta på ett plan i 15 timmar och 40 minuter. Jag! Ska åka ENSAM någonstans för första gången i mitt liv. Till ett annat land jag aldrig varit i innan. Och jag! Ska plugga till bartender!

Lilla jag!

Men det känns fortfarande overkligt. Som om det egentligen inte händer utan bara är något jag pratar om (en massa). Trots att jag lagt ut en sjuhelvetes jäkla massa pengar på utbildningen och flyget så känns det inte på riktigt.

Tror inte det kommer kännas verkligt ens när jag sitter på tåget till Stockholm. Eller på bussen till terminalen.

Tror inte verkligheten kommer komma med sitt bitchiga, arroganta lilla leende och handflatan flygandes förrän jag står där inne på flygplatsen lika förvirrad som en bimbo på ett Menza möte.

Och då.. Då bara: S L A P!

Holy shit!

Kan knappt tro att jag tog modet till mig att bestämma mig för att göra det här. Känns lite så där wow i magen.

Nu ska jag bara ta modet till mig att berätta för alla om det också och inte bara min familj (och så ni förstås). Men är enklare att prata med främlingar än de man bryr sig om. Men det är ett annat inlägg.

Nu ska jag försöka planera lite inför grillfesten man ska ha innan man hoppar iväg på flyget till paradiset.

Hoppas ni får en bra helg, o att ni tar modet till er att följa en dröm, hur stor eller liten den må vara.

"Give as much energy to your dreams as you do your fears."
- Unknown.

Syns i morgondagen!

/Tea