"Anything that can go wrong, will wrong." - Murphy's Law. Nu sitter jag här, svettig och proppmätt i mitt delade rum i Patong, Thailand. Utanför hörs ljudet av bilar som kör alldeles för fort, taxi förare som försöker håva in turister och lura dem på pengar. Kvällen skiftar i olika färger, knallrosa, grönt och blått- neon ljusen från lamporna som nästan varenda bar här har. Mina nya rumskompisar heter Heidi och Jess. Heidi är från Finland och Jess från Brighton i England. De är ute nu, skulle ta en drink. De undrade om jag vill hänga med. Hjärnan säger jo, gå men resten av en skriker HELL NO på ett sätt som skulle gjort Queen Latifa stolt. Murphy's lag. The fucking story of my life. Trodde det hela gick bra först. Jag är ju flygrädd men klarade av det galant- blev inte ens rädd när vi lyfte. Men så var ju planet sent, det som SAS flög till Kastrup där jag skulle byta. Kom till Kastrup tio minuter innan mitt plan till Bangkok skulle lyfta- från andra sida flygplatsen. Sprang för glatta livet och såg väl ut som jag vet inte var när jag väl kom fram till min gate. Dränkt i äckelsvett och förkyld. Men de släppte ombord mig och mot Bangkok begav man sig. Resan var lång, jag kunde inte sova och ingen jävel verkar veta meningen med laktosfritt. Fick bara nudlar till mat, med lite paprika i. Och frukt. Men inget bröd. Inget fikabröd heller senare. För vi laktosintoleranta kan ju definitivt inte äta bröd. Eller äppelkaka. Så var man instängd vid fönstret med ett lovey-dovey par som inte kunde gå tio minuter innan de skulle ned med tungan i halsen på varandra. Fick dock egen tvskärm i sätet, en riktigt bra en så fick se på The Host, Olympus has fallen osv. När man sen väl kommer till Phuket efter sexton timmar på flyg och tre timmar på buss och tåg så har klappmongonen tappat bort ens väska. Ingen hårborste. Inget smink. Inget ombyte. Inga rena underkläder. Tar mig igenom allt, kommer äntligen fram till European bartender school och får reda på att det är tusen baht i deposition för rummet. Hade inte tillräckligt med pengar på kortet, skulle då flytta över men då- DÅ funkade inte telefonen. Eller internetet till datorerna på skolan. Murphy's lag. Till slut löste det sig iaf med pengarna. Man fick komma in på rummet och ta en dusch. Utan schampo. Utan balsam. Utan deo eller ens en hårborste. Utan varmvatten. Sen fick man dra på sig kläderna och gå ut och äta. Fried noodles with chicken och en iskall cola till det. Det är varmt här. En påtaglig värme som slickar sig mot kroppen och får en att låta som en pervers gammal gubbe när man andas. En värme som är kvav, men fortfarande underbar för att man är här nu. På ebs. I Thailand. Så nu sitter jag här, hemkommen från seven eleven där man handlat så man iaf kan duscha imorrn bitti. Frukosten är kl 8 och 9 börjar vi. Iaf med introduktionen. Ska bli skönt att äntligen somna. Jag var så glad, för jag var inte rädd för att flyga längre men sen kom livet och smällde en på käften med ett snett litet leende på läpparna. Glöm inte Murphy's lag. Kan det gå käpprakt åt helvete så kommer det göra det. Men nu får man hoppas på att det bara kan bli bättre. Hela staden badar i neonljus, högljudda försäljare och något jag inte riktigt kan sätta handen på än. Ses i morgondagen /Thea